Sune Hallsten | EN DIKT TILL

Dikter ur boken: BLOMMOR I SITT HÅR Livet har inte behandlat dig bra. Därför älskade du en man som behandlade dig likadant. Han var nålen, Du var tråden, Er kärlek var stygn som aldrig läkte. Du är fri nu, Men bortkommen, Utan en sveda att rätta dig efter. När du fnittrar, Ser jag flickan, Som vill ha blommor i sitt hår. När vi kramas, Känner jag hennes saknad, Och hennes ilska över att det inte blev så. Men så länge hon kippar efter luft finns det liv kvar. Ge henne allt som hon drömde om att få från någon annan. Rosor, omtanke, handskrivna lappar. Tro på hennes idéer, Lyssna på hennes tankar. Trösta henne när hon är ledsen. Gläds med henne när hon är glad. Så du kan säga till dig själv: Livet har inte behandlat dig bra, Men det har jag. STANNA MED DIG Låt mig stanna med dig. Snälla. Dina rostiga gångjärn kvider, När du med darrig röst öppnar dörren Till det som ingen någonsin skulle få se. Rummet där du förvarar allting som du springer ifrån Så att ingen annan kan göra det. Tänd ett skrymsle i taget, Jag är precis bakom om du känner dig modlös. Slut mina armar om dig likt en kapsel runt ett frö. Jag vet att du inte vill ha min hjälp, Men låt mig visa dig på de sätt jag kan, Att hur mörkt det än blir, Behöver du aldrig vara ensam. SOM JAG HAR VÄNTAT Hon har ögon som lägerelden. Det sprakar i mig när våra blickar kramas. Min hud skriker efter hennes. Något den aldrig haft men ändå saknar. Det vackraste hon besitter, är vad hon ger bort. Hon ger mig ett hjärta som slår, utan att slåss. Hon ger mig mina dagdrömmar åter, som jag har längtat. Hon ger mig anledning att finnas, som jag har väntat.