Zoë Fairbairns | PAPPAS FLICKOR

I "PAPPAS FLICKOR av Zoë Fairbairns får vi en inblick i en komplex familjedynamik där kvinnorna står i centrum. Berättelsen kretsar kring Sandy, en karismatisk men egoistisk man som dyrkas av sin hustru Jo och dottern Janet. Jo kämpar för att vinna hans tillgivenhet genom att städa och anpassa sig, medan Janet ser upp till sina föräldrar och deras relation till honom.

Christine, Janets äldre syster, har dock genomskådat sin fars dubbelmoral och känner en djup avsky för honom. Hennes kamp mot den psykiska och fysiska misshandeln som hon utsätts för blir central i berättelsen. Både Jo och Janet blundar för Christines lidande, allt för att hålla Sandy nöjd och på gott humör.

En annan viktig karaktär är Pamela, en ung och humoristisk kvinna som blir flickornas förtrogna. Hon erbjuder stöd åt Christine och hjälper henne att härda ut i den svåra situationen. Pamelas närvaro ger en ljuspunkt i det mörka familjedramat.

Berättelsen tar en dramatisk vändning efter Christines död, när hemligheter uppdagas. Det avslöjas att Sandy haft ett långvarigt förhållande med Pamela, vilket skapar ytterligare konflikter inom familjen. Miranda, Christines dotter och nu en radikal feministadvokat, står på sin mors sida och uppmanar Jo att begära skilsmässa.

Jo befinner sig i en svår situation; hon har länge varit medveten om Sandys otrohet men väljer att tiga för att inte riskera att förlora honom. Hennes roll som medbrottsling i detta lögnspel ger en djupt tragisk dimension till berättelsen. "Pappas flickor" är en gripande roman som kombinerar klarsyn med humor, vilket gör den till en tankeväckande läsning om familjeband och kvinnors kamp.

Det är kvinnorna som talar i romanen Pappas flickor. I centrum för berättelsen står Sandy – pappan – en snygg, rugbyspelande mansgris. Han dyrkas av sin hustru Jo, som försöker städa sig till hans tillgivenhet, och dottern Janet, som ser föräldrarna med att stå på god fot med honom. Janets äldre syster Christine har genomskådat sin fars dubbelmoral och bottenlösa egoism, det enda hon känner är förakt.

Christine utsätts ofta för ren misshandel, inte bara psykiskt utan även handgriplig sådan. Både modern och systern låter det ske, allt för att hålla Sandy på gott humör.

En annan kvinna finns med i bilden – den unga, glada och humoristiska Pamela. Hon älskas av flickorna, blir deras förtrogna och hjälper Christine att härda ut.

Så småningom – efter Christines död och sedan Miranda fötts – uppdagas sveket. Det visar sig att Sandy under många år haft ett förhållande med Pam! Miranda, som den radikala feministadvokat hon blivit, står helhjärtat på sin mors sida och uppmuntrar henne att begära skilsmässa. Men Jo sviker ännu en gång. Hon har länge känt till Sandys och Pams relation, men vill inte att Sandy ska veta att hon vet. Ställd inför detta skulle han kanske lämna henne.

I detta hans lögnspel blir Jo närmast medbrottsling: ”Tro mig, flickor . . . ibland är det bäst att ingenting veta!”

Pappas flickor är en gripande roman, präglad av klarsyn och humor.