Witold Gombrowicz | DE BESATTA

Societetsskandaler och gotisk skräckromantik

»Här finns en rafflande intrig, en samling genuint överspända huvudpersoner; och mängder av stämningsskapande och nervkittlande miljöer från ett knarrande spökslott omgivet av dimmiga träskmasker till tennisklubbar och tesalonger i 30-talets mondäna Warszawa.« | Steve Sem-Sandberg, SvD

Ett gotiskt spökslott, societetsskandaler, förbannelser, spiritism, parapsykologi, nattlivet i mellankrigstidens Warszawa, mord och andra brott är några av de element som kokas ihop när Witold Gombrowicz skriver en populär sederoman »för köksor«.

I dag ter sig De besatta ovanligt modern i sin intelligenta fascination för det »låga« och populära. Romanen bjuder på en hejdlös, men samtidigt allvarlig lek med den gotiska skräckromantikens alla element.

Verket skrevs under seudonymen »Zdis law Niewieski« och trycktes som följetong i dagspressen strax före krigsutbrottet 1939. Efter kriget var verket bortglömt, men strax innan sin död 1969 avslöjade Gombrowicz att texten i själva verket var hans. De två då kända delarna publicerades i bokform 1973, men efter en detektivartad rekonstruktion återfanns ytterligare tre opublicerade delar och den kompletta romanen kunde publicerades 1990.

I översättning och med ett efterord av Stefan Ingvarsson.

WITOLD GOMBROWICZ (1904-1969) föddes i Polen men tillbringade en stor del av sitt liv i exil - i hemlandet var han länge svartlistad. På 1960-talet kom hans stora internationella genombrott som författare och dramatiker.

»När Gombrowicz leker med populärlitteraturens genrer gör han det på fullaste allvar - och lyckas nå djup som den traditionella skräckromantiken aldrig riktigt lyckades nå. Det är en fascinerande roman, djupt försänkt i en trettiotalsatmosfär av växande hot och krympande klassklyftor.« | Jan Arnald, GP

»Den är vild och förryckt till innehållet snarare än till formen. Knappast skriven bara med cyniska fingertoppar utan med mörkrädda om än behärskade nerver.« | Maja Lundgren, Aftonbladet

»Hela romanen skälver av dubbeltydighet.« | Fabian Kastner, UNT