Emanuel Cederqvist | HOUSES OF GREZ-SUR-LOING

Under våren 2022 spenderade jag ett par veckor i Grez-sur-Loing. Det var i slutet av pandemin och resan från Sverige till Frankrike gick med tåg genom länder som hade sina egna restriktioner och lösningar – hur munskyddet skulle användas, vilket avstånd du skulle hålla till andra människor och hur du skulle bete dig i kollektivtrafiken. Uppmärksamheten riktades mot den osynliga gränsen mellan oss. Aldrig har jag varit så medveten om hur min egen kropp känns och tar plats i det offentliga rummet. Väl framme i Grez-sur-Loing var det något med de små husen som jag fastnade för. Till en början kunde jag inte förstå vad det var, men jag insåg snart att deras kortsidor saknade fönster. Husen var omgärdade av prydligt skötta murar eller häckar, vars främsta syfte tycktes vara att markera en gräns, snarare än att vara estetiskt tilltalande. Det gjorde att husen såg mer ut som små fort än hus för någon att leva i. Avsaknaden av fönster ger ett skydd för insyn men det gör det också svårt att se ut. På något sätt blev husets kropp en spegling av den egna kroppen. På denna okända plats i denna märkliga tid