Olivier Soutet | FRANSK LITTERATUR UNDER RENÄSSANSEN

Renässansen var en tid av brytningar och andlig förnyelse, och kanske den av de stora epokerna i vår historia som gett upphov till flest motsägelsefulla definitioner och överraskande omvärderingar. Europas avgränsning mot omvärlden blev skarpare samtidigt som den kända världen blev större, nationalstaterna började växa fram och humanismens ideal drog fram över kontinenten. Med namn som Machiavelli, Luther, Erasmus, Ronsard, Rabelais och Montaigne föddes en ny civilisation som hyllade vetenskaplighet, kunskap, tämjande av naturen och kärlek till det sköna. Boken koncentrerar sig på den franska litteraturen under denna omvälvande epok, men hela tiden behålls det större perspektivet genom beskrivningar av hur idéerna flödade kors och tvärs över Europa. Boktryckarkonsten, de stora upptäckterna och protestantismens framväxt ses som viktiga faktorer bakom renässansidealets spridning. Poesin och skönlitteraturen behandlas ingående och hela det sista kapitlet ägnas åt Montaignes "Essayer". Under renässansen föddes det moderna Europa och i förlängningen hela den moderna civilisationen. Den världsbild som fördes fram byggde på att man sökte och konstaterade tingens harmoni, men epoken stod även för "ett komplicerat samboende mellan en kunskapstörst och en fortfarande trevande vetenskap, mellan längtan efter skönhet och en osund aptit på det monstruösa, en blandning av enkelhet och komplexitet, av oskuldsfullhet och sensualitet, av kärlek och hat" (J. Delumeau).