Ingmar Bergman | LATERNA MAGICA

I "LATERNA MAGICA av Ingmar Bergman får läsaren en inblick i en fascinerande och komplex värld av minnen och känslor. Boken är en biografi som utforskar hans tidiga liv och de sinnesintryck som formade honom som konstnär. Genom Bergmans ögon får vi ta del av en sjunken värld av ljus, dofter och ljud, där varje detalj bevaras i hans minne.

Bergman reflekterar över sin barndom och de upplevelser som präglade hans väg till filmens och teaterns värld. Han beskriver hur stillheten hos sin mormor öppnade hans sinnen och hur han ständigt söker svar på frågor om arv och minnen. Kan man verkligen ärva sinnesintryck? Dessa tankar ger boken en djupare dimension, där läsaren uppmanas att tänka efter om sina egna upplevelser.

En central del av berättelsen är Bergmans första möte med filmkonsten, vilket han beskriver som en oförglömlig upplevelse. Hans beskrivning av filmen "Vackra Svarten" visar hur starkt detta ögonblick påverkade honom. Den "feber" han drabbades av har följt honom genom livet, vilket ger en känsla av tidlöshet i hans konstnärliga strävan.

Bergman tar också upp sin karriär inom teatern, där han fick möjlighet att sätta upp egna pjäser. Trots kritiken han mötte, där hans författarskap ifrågasattes, framstår hans mod att skapa som en viktig del av hans identitet. Han beskriver den komplexa relationen mellan skapande och kritik, vilket ger läsaren en djupare förståelse för den konstnärliga processen.

"En sjunken värld av ljus, dofter, ljud. Om jag är stilla och just ska somna kan jag gå ur rum i rum, jag ser varje detalj, jag vet och känner. I stillheten hos mormor öppnade sig mina sinnen och beslut sig att bevara allt detta för alltid. Vart tar alltammans vägen, har något av mina barn fått mina sinnesintryck i arv, kan man ärva sinnesintryck, upplevelser, insikter?"

"Mer än allt annat önskade jag mig en kinematograf. Ett år tidigare hade jag varit på bio för första gången och sett en film som handlade om en häst, jag tror den hette Vackra Svarten och byggde på en berömd barnbok. Filmen gick på Sturebiografen och vi satt på första bänk bal-kong. För mig var det början. Jag drabbades av feber som aldrig gick över. De ljudlösa skug-gorna vänder sina bleka ansikten mot mig och talar med ohörbara röster till min hemligaste känsla. Sextio år har förflutit, ingenting har förändrats, det är samma feber."

"Torsten Hammarén gav mig möjlighet att på Studion sätta upp två egna pjäser: den är en dålig modigt och inte helt okomplicerat. Några andra av mina stycken hade spelats tidigare. Kritiken hade varit ganska enig: Bergman är en bra till och med begåvad regissör men han är en dålig författare. Med dålig menades pekoralistik, gymnasial, finning, svettig, sentimental, löjlig, skrattretande, eländig, humorlös, obehaglig, och så vidare."