Bruno K. Öijer | VÄXLA RINGAR MED MÖRKRET

BRUNO K. ÖIJER en av vår tids mest intressanta röster inom svensk lyrik, återvänder med sin senaste samling av dikter, "Växla ringar med mörkret". Denna bok, som kommer tio år efter hans tidigare verk "Och Natten Viskade Annabel Lee", bjuder på en djupdykning i Öijers karakteristiska stil, där magiska bilder och insikter vävs samman.

I "Växla ringar med mörkret" bjuder Öijer läsarna på en upplevelse som är både bekant och nyskapande. Teman av längtan, frihet och det mystiska i tillvaron genomsyrar texterna, vilket skapar en atmosfär som är typisk för hans författarskap. Med en röst som känns igen av många, förmedlar han känslor och tankar som rör sig mellan det personliga och det universella.

Öijer har beskrivit sin kreativa process för denna bok som en intensiv period av skapande, där han i sitt soldattorp, omgiven av naturens lugn, lät orden flöda fritt. Inspirationen kom till honom i form av en dröm, där en kvinna, fångad i en ålderdomlig fängelsehåla, bytte ut delar av sin kropp mot poesi. Denna dröm, som symboliserar både fångenskap och befrielse, sätter tonen för hela verket.

Dikterna i "Växla ringar med mörkret" är inte bara en samling av ord; de är en inbjudan till läsaren att utforska och reflektera över livets komplexitet. Öijers förmåga att skapa överraskande bilder och fånga känslor i en enda rad gör denna bok till ett värdefullt tillskott i den svenska litteraturen.

För den som är intresserad av poesi som berör och utmanar, erbjuder "Växla ringar med mörkret" en rik och tankeväckande läsupplevelse. Låt dig svepas med av Bruno K. Öijers lyriska språk och upptäck de djup som finns i hans ord.

Efterlängtade nya dikter av en av vår tids främsta poeter, tio år efter den senaste boken "Och Natten Viskade Annabel Lee". Vi återser en Bruno vars röst läsarna kommer att känna igen i såväl teman som i de överraskande, magiska bilderna och den absoluta tonträffen.

”Jag skrev den här boken på sju månader i mitt soldattorp tio meter från skogen och miltals från allt annat. Den sista natten innan dom första texterna började komma till mej hade jag en dröm om en kvinna, som satt inspärrad i nån form av ålderdomlig fängelsehåla. Hon trevade inom sej och bytte ut ett av sina revben mot en rad ur en dikt. Plötsligt hade hon lyckats rymma. Hon svävade högt över staden. Någon knäppte med fingrarna och i samma ögonblick förvandlades hon till ett gnistrande regn som smattrade och sjöng mot dom svarta hustaken.” / Bruno K. Öijer