Sune Zachrisson | SANKT LARS I LINKÖPING : En tusenårig historia

S:T LARSKYRKAN av idag bär på en tusenårig historia. Sedan länge har man förundrats över valet av plats för denna kyrka, en manifestation av ett religionsbyte. Sune Zachrisson grävde ut den romanska kyrkan 1956. Han ger här en målande och kvalificerad presentation av såväl utgrävningen och kyrkans historia som den vetenskapliga diskussionen kring kyrkobyggande vilken tagit fart under de senaste decennierna.Kyrkogården vid S:t Lars var vidsträckt långt ut under nutida gatumark och gravarna är så många att det väcker frågor. Sarkofagliknande monument, så kallade Eskilstunakistor, hörde till liksom även liggande gravhällar. Dessa var inte ovanliga i Östergötland, men förbryllande är att delar av sådana hällar återfinns i och under många kyrkmurar. Författaren beskriver den djupa religiösa symbolik som utgör grunden för sedvänjan.Den romanska stenkyrkan uppfördes på tidigt 1100-tal och fick under 1170-talets slut sitt torn vid västgaveln. Det höll på att gå alldeles galet på grund av den vattenmättade lergrunden - tornet började tippa över åt väster. Om detta dramatiska skede och hela den långa och komplicerade byggnadshistorien berättar Sune Zachrisson. Han skildrar rivningen av den medeltida kyrkan 1798, som länge varit alldeles för trång, och byggandet av den nuvarande kyrkan där det medeltida tornet trots allt fick stå kvar. På nyårsdagen 1802 invigdes kyrkan med interiör i senempir vilken sedan dess förändrats flera gånger.

S:t Larskyrkan av idag bär på en tusenårig historia. Sedan länge har man förundrats över valet av plats för denna kyrka, en manifestation av ett religionsbyte. Sune Zachrisson grävde ut den romanska kyrkan 1956. Han ger här en målande och kvalificerad presentation av såväl utgrävningen och kyrkans historia som den vetenskapliga diskussionen kring kyrkobyggande vilken tagit fart under de senaste decennierna.

Kyrkogården vid S:t Lars var vidsträckt långt ut under nutida gatumark och gravarna är så många att det väcker frågor. Sarkofagliknande monument, så kallade Eskilstunakistor, hörde till liksom även liggande gravhällar. Dessa var inte ovanliga i Östergötland, men förbryllande är att delar av sådana hällar återfinns i och under många kyrkmurar. Författaren beskriver den djupa religiösa symbolik som utgör grunden för sedvänjan.

Den romanska stenkyrkan uppfördes på tidigt 1100-tal och fick under 1170-talets slut sitt torn vid västgaveln. Det höll på att gå alldeles galet på grund av den vattenmättade lergrunden - tornet började tippa över åt väster. Om detta dramatiska skede och hela den långa och komplicerade byggnadshistorien berättar Sune Zachrisson. Han skildrar rivningen av den medeltida kyrkan 1798, som länge varit alldeles för trång, och byggandet av den nuvarande kyrkan där det medeltida tornet trots allt fick stå kvar. På nyårsdagen 1802 invigdes kyrkan med interiör i senempir vilken sedan dess förändrats flera gånger.