Karin Boye | KALLOCAIN

KALLOCAIN (1940) ÄR en framtidsskildring med drag av Aldous Huxleys Sköna nya värld, där individens rätt till frihet och självständighet ställs mot kollektivets och Statens organisations- och kontrollbehov. Den dystopiska framtidsvisionen med ett totalitärt övervakningssamhälle - Världsstaten - föregår George Orwells, tematiskt likadana roman, 1984, med nästan ett decennium. Inspirationen till Kallocain fick Boye av den dåvarande samhällsutvecklingen i Tyskland, där hon fick uppleva nazismens uppgång på nära håll då hon tillfälligt bodde i Berlin mellan 1932 och 1933, men även av utvecklingen i Sovjetunionen.

Kemisten Leo Kall har uppfunnit en sanningsdrog med vilken man kan övervaka och styra människors tankar och känslor, för "Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten, de också?"

Det visar sig att de flesta invånare hyser tankar om uppror och drömmer om Ökenstaden - en hemvist för frihet, kärlek och förtroende. Och Leo Kall börjar tvivla på Världsstaten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat.

Kallocain är den av Karin Boyes romaner som blivit en klassiker. I ständigt nya upplagor varnar den för en tillvaro präglad av våld, destruktivitet och människoförakt. Dess motbild är den vilja till något nytt, trots allt, som uttrycks av den fängslade Leo Kall och som får bilda slutorden i hans mörka historia: "Jag kan inte, jag kan inte utrota den illusionen ur min själ, att jag ännu, trots allt, är med om att skapa en ny värld."

Kemisten Leo Kall har uppfunnit drogen som ska garantera att även de mest obekväma ställs i Statens tjänst - kallocain får människor att avslöja sina innersta tankar. Redan vid första testerna på frivilliga chockas Kall över vad som döljer sig under ytan även hos absolut lojala medsoldater. När allt kommer omkring hyser kanske även Kall känslor och önskningar han helst inte vill veta av. Vid tiden för sin död stod Karin Boye på höjden av sin litterära skaparkraft. Året innan gav hon ut den mästerliga romanen Kallocain [1940], om ett totalitärt samhälle där alla står under övervakning. Om fångenskap och konformism. Men också om en frihetslängtan som är organisk; i grunden ostoppbar.

KARIN BOYE [1900-1941] hör till våra mest klassiska författare och poeter. Boye har blivit folkkär, mest för det universalistiska uttrycket i hennes dikt. Samtidigt reser hennes språks innersta ett uppror mot sin civilisations normer, vilket märks tydligt i Kallocain [1940], som är hennes mest lästa roman. Romanen brukar kallas »dystopisk« och »science fiction«, men kan lika gärna läsas som en samtidsroman.